Ur Drottningens juvelsmycke, CJL Almqvist

Scen IX - Stockholm. Gator.

Vart gick den flyende flickan ifrån kyrkan? Hon fortsatte sina steg på Klara norra gata, skar av Mäster-Samuels gränd, Bryggargränd, gamla Kungsholmsbrogatan, och fortfor så långt norra kyrkogatan räckte. Det är allmänt bekant, att denna gata intet reelt slut äger; men längst i norr mot ett plank vidtager ett dike eller jättestor rännsten, på vars ena brädd en smal stig går åt höger, vinkelrätt emot kyrkogatan. Häromkring växa pilar. Fortfar man längre på stigen åt höger, så kommer man ända fram till ryktbara Skvalbänken.
Jag anser som en avgjord sak, att för herr Hugo själv är Skvalbänken känd, men för mina yngre åhörare på Jaktslottet bör jag nämna, att den icke är en bänk, utan en trädbro, som går tvärs över Drottninggatan, och varunder ifrån Holländargatan vissa årstider mycket vatten rinner, eller skvalar, såsom orden i vardagslag falla sig /.../
Hon betraktade stora Barnhuset utan att dröja, steg uppför Kungsbacken, trädde förbi det sedan så namnkunniga Monbijou, och när hon kom till Kniggerska huset med sitt höga, gröna järnstaket, port av samma metall och palatsmässig gård, kastade hon en längtande blick uppåt fönstren, liksom i denna mening: "här kunde man bo glad och i säkert lugn; jag har intet hus och hem."
Det höga Stjärnkikeriet på sin grönskande, majestätiska kulle mötte henne; men hon lämnade det till höger och gick fram emot Norrtullsgatan. I det hon blickade åt alla sidor, gladde det henne att finna alla platser tomma. Visst vek en slusk just nu om hörnet vid Drottninggatans slut, och kom även in på Observatoriiplanen; men det oroade henne icke.
Hon fortfor på hela den långa Norrtullsgatan, förbi mynningarna till Karlbergs allé till vänster och Surbrunnsgatan till höger; lämnade Bremerska trädgårdsplanken och fortsatte sin väg. Norrtullsgatan ägde icke på den tiden, som nu, rader av trän planterade å ömse sidor: hela dess värde bestod blott uti att vara rak, samt att man kunde komma ur staden på den.

Ur Drottningens juvelsmycke, CJL Almqvist, Tolfte boken, Scen IX, först utgiven 1834